I 5 kap. 3 och 3 a §§ utlänningslagen återfinns regler beträffande uppehållstillstånd som kan sökas på grund av anknytning. Dessa regler innebär att en utlänning kan erhålla ett uppehållstillstånd i egenskap av anhörig till en person i Sverige som antingen är bosatt här eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning (anknytningsperson). Som anhörig räknas de som tillhör kärnfamiljen, det vill säga make, sambo och ogifta barn till anknytningspersonen.[1] Även blivande makar och sambor ingår i kärnfamiljen förutsatt att dessa har för avsikt att leva tillsammans. När ett civilrättsligt äktenskap ingås, är presumtionen att makarna har en sådan avsikt. Denna presumtion kan dock brytas i vissa situationer såsom när ett skenäktenskap föreligger.[2] Om den anhörige och anknytningspersonen inte är gifta eller sambor men en avsikt för att ingå ett äktenskap eller inleda ett samboförhållande föreligger, finns det en ytterligare förutsättning som måste vara uppfylld för att ett uppehållstillstånd grundad på anknytning ska kunna beviljas. Det krävs i sådana fall att förhållandet framstår som seriös samt att det inte föreligger några särskilda skäl mot att tillståndet ges. Blivande makar eller sambor har således inte rätt till uppehållstillstånd på grund av anknytning på samma sätt som de som redan är gifta eller sambor.[3] Ett uppehållstillstånd grundad på anknytning får även beviljas till den som har en nära familjerelation med en person som är bosatt i Sverige eller har fått uppehållstillstånd för bosättning här. För att ett sådant uppehållstillstånd ska kunna beviljas krävs det att den som åberopar anknytning respektive anknytningspersonen har ingått i samma hushåll och att det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan dem som har uppstått redan i hemlandet.[4] Det kan exempelvis handla om ogifta barn som har fyllt 18 år men som ännu inte flyttat hemifrån eller en annan släkting som i hemlandet varit beroende av stöd från något barn. Beträffande vuxet barn, som är över 18 år, krävs det att två förutsättningar är uppfyllda för att vederbörande ska tillhöra kärnfamiljen. För det första får barnet inte ha bildat en egen familj, det vill säga ingått äktenskap, bli sambo eller få barn. För det andra krävs det att det föreligger ett särskilt beroendeförhållande mellan det vuxna barnet och föräldern. Det särskilda beroendeförhållandet, som går utöver de känslomässiga relationer, kan bestå av ett vårdbehov på grund av hälsoskäl eller av att barnet är ekonomiskt beroende av sin förälder.[5]
Ett beviljande av uppehållstillstånd grundad på anknytning kräver, enligt 5 kap. 3 b § utlänningslagen, att försörjningskravet är uppfyllt. Med försörjningskrav avses att anknytningspersonen ska dels kunna försörja sig själv och utlänningen, dels förfoga över en bostad av tillräcklig storlek och standard för hela familjen. Som huvudregel gäller det att i ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning ska den sökande, det vill säga den som åberopar anknytning, göra sannolikt att villkoren för att beviljas uppehållstillstånd är uppfyllda.[6] Med andra ord är det anknytningspersonen som ska uppfylla bostads- och inkomstkraven medan bevisbördan åläggs den sökande som ska visa att försörjningskravet faktiskt är uppfyllt. Beträffande vilka bevismedel som får åberopas till styrkande av att försörjningskravet är uppfyllt, finns det inga begränsningar i enlighet med principen om fri bevisföring.[7]
Ett ytterligare krav består av att familjemedlemmen, som ansöker om uppehållstillstånd på grund av anknytning, ska styrka sin identitet.[8] Frågan om styrkt identitet och släktförhållandet aktualiseras enbart om försörjningskravet är uppfyllt. Detta beror på att prövning vid anhöriginvandring präglas av ett förenklat förfarande vilket innebär att om försörjningskravet inte är uppfyllt, finns det ingen anledning att undersöka huruvida övriga förutsättningar är uppfyllda.[9]
I 5 kap. 17-17 b §§ utlänningslagen återfinns särskilda skäl emot beviljande av ett uppehållstillstånd, s.k. vägransgrunder. För det fall ett av dessa skäl föreligger i det enskilda fallet, kan ett uppehållstillstånd aldrig beviljas oberoende av att de övriga förutsättningar är uppfyllda. Dessa vägransgrunder utgörs bland annat av att vilseledande uppgifter har lämnats vid ansökan, om äktenskapet som ligger till grund för ansökan är skenäktenskap, om sökanden har gjort sig skyldig till brott eller om det föreligger risk för att familjemedlem som åberopar anknytning kan antas bli utsatt för våld eller för annan allvarlig kränkning om uppehållstillstånd beviljas. Slutligen kan ett uppehållstillstånd inte beviljas om någon av makarna eller samborna är ett barn.[10]
[1] Med make och sambo avses såväl samkönade som olikkönade par, se prop. 2020/21:191, s. 47.
[2] MIG 2007:19, MIG 2013:14 och SOU 2020:54, s. 239.
[3] 5 kap. 3 a § första stycket 1 utlänningslagen och prövning i migrationsärenden, 2018, s. 59.
[4] 5 kap. 3 a § första stycket 2 utlänningslagen.
[5] SOU 2020:54, s. 240 f. och MIG 2016:13.
[6] MIG 2007:45 I och II.
[7] Beträffande förvaltningsärenden finns det ingen lagstöd i förvaltningsrättsliga författningar utan principen framkommer av SOU 1964:27 s. 427. För de övriga måltyper som prövas av allmänna domstolar finns det lagstöd för principen om fri bevisföring i 35 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (1942:740). Se även Ekelöf, P. O., Edelstam, H. & Heuman, L. (2009). Rättegång. Fjärde häftet. 7:e uppl. Norstedts Juridik AB, s. 34 ff..
[8] MIG 2011:11 och MIG 2016:6.
[9] MIG 2019:12.
[10] Lerwall, Lotta (red.), Makt, myndighet, människa: en lärobok i speciell förvaltningsrätt, 6 u., Iustus Förlag, Uppsala, 2024, s. 34.